feber

jag är en bomb som vill explodera
i ditt ansikte

jag vill att du ska försvinna
jag vill att du ska sluta susa
i mina öron

jag vill trycka in blad
och karva ut dig

jag vill trycka in bokträdsblad
och packa in dig

rulla dig mellan tummarna

försöka lukta dig genom
skogslukt
fukt

lägga dig i min ficka
hoppas att jag inte
sätter mig på dig.

———————————–

jag vill be om ursäkt
för hårda ord
som inte du förtjänar att höra
men som jag är tvungen att säga
för min egen skull

.

jag sa att jag skulle börja ta mig själv på allvar
du sa att jag borde ta mig själv på allvar.
det här är jag som tar mig själv på allvar.

mitt allvar vill inte ha med dig att göra:
överlevnadsinstinkt?

samtidigt så är allt vi har emellan oss värt att tas på allvar
samtidigt så är det till viss del det allt det här handlar om
att vi ska ha haft det här mellan oss.

djupt inuti mig finns det en liten lapp där det står skrivet att jag och du är jag och du och du och jag. att det vi har är en del av allt som jag har. inte allt som jag har, men en viktig del.

—————–

jag har feber.
då säger man saker
då skriver man saker
som man inte förstår i efterhand
överdrivna
fel fokus
utelämnande av andra faktorer

som ett mikroskop som är tappat i marken.

nu ska jag gå och spela synth.
idag har jag spelat mycket musik.
försökt feberprata.
jag ska inte prata när jag har feber.

isen smälter, flaken lossnar.

nätter blir till dagar

dagar blir till nätter

jag undrar när det snöar och när det regnar och försöker läsa av termometern som vi hängt till döds på balkongen.

////////////////////////////////////////////

det bor en cello i min lägenhet

den smyger sig runt

smeker tapternas uppfläkta kanter

slickar på lister

ekar mot odiskade tallrikar och förorenade kökshanddukar.

////////////////////////////////////////////

jag vill att dimman ska sluta vältra sig över åkrarna

kväva viadukterna

jag vill att dimman kommer in till mig

jag vill att dimman ser mig

lika mycket som jag ser den

att den ska kyla ner mig

andas på mig.

////////////////////////////////////////////

jag vill inte bryta mina leder

jag vill inte ha skalbaggar

som pickar och pockar på mina ben

jag vill inte tänka på senor och blod

skalbaggar och falska folkhem

trasiga människor

blodiga trasor

blod som flyter i mina ådror

mina ådror

jag försöker hålla allt det där borta.

////////////////////////////////////////////

jag lyckas bra.

jag är bra på saker.

jag väntar som idebjörnen.

ni kan ha era digitala tummar och facebookkärleksförklarningar där ute.

ni kan ha era polissirener och blöta trottarer där ute.

ni kan ha era missade högskoleplaner och döda vänner därute.

jag väntar här inne. låter imman mot isen och imman mot huden tala sitt eget språk.

jag låter ögonen bli igenimmade av mina undanflykter. jag låter öronen fyllas med fingrar för att hålla er ute.

jag rör på tårna för snart kommer jag sparka mig ut.

////////////////////////////////////////////

det är bra dagar

bra liv

jag längtar till varma gräsmattor och kasetter med fingeravtryck på. jag längtar till grus i skorna och överraskningsmango. överrasknings grapefrukt. överraskningsrelationer. varma nätter, kalla sinnen. stora planer, små fingrar.

jag längtar efter för kalla händer mot min mage. kaffe med mjölk och span mot torget. secondhand-himmel och mjukglass.

////////////////////////////////////////////

jag är på väg någonstans.

jag är definitivt på väg någonstans.

det drar i hela kroppen.

det drar frustrerat i mina ord, känner du det?

isen smälter.

flaken lossnar.

kontroll

jag måste få kontroll

snön florsocker pudrar mig

dag ut och dag in, mer mer

snön begraver allt som har varit

lägger sig ovanpå

känner pulsen på allt där under

rötter, de strån som överlevt

vilande löv, döda skalbaggar

uppfläkta grenar

minnen av blommor

sov nu, sov.

jag vill stå barfota på liggunderlaget

jag vill nästan halka på underliga underlag

jag vill dansa tills jag ramlar

ramla tills jag står.

jag måste ta kontroll.

det kommer bli så skönt när det blir tyst

när luften i mina lungor

fyller upp hålrum

tömmer ut mina tankar

när mitt hjärta slår i takt.

stolt

du sa att du är stolt över mig.

eller kanske stolt för mig.

att jag vågade möta mina rädslor. att jag vågade berätta öppet om dem. jag glömde säga att jag märker att du inte är lika rädd längre. för att mina rädslor inte är orsakade av dig utan finns inuti mig. de föddes i mig och de finns i mig. men de kan kommunicera med andra människor. de kan kommunicera med andra människors rädslor. förut pratade våra rädslor mycket med varandra. hetsade upp varandra. jag och du fick inte så mycket syl i vädret egentligen.

du säger att du är stolt över mig.

men jag vet inte vilka mönster jag ska skönja. vad jag borde förstå. vilka delar jag borde hålla i minnet och bilda mig en uppfattning om.

ibland känns det som att jag är helt av vägen med hur jag borde göra. att du inte bara bestämt dig för att ändra kategoriseringen av vår relation utan att du bestämt dig för att ändra hur du känner för mig. att jag ska bli en av Polarna. och polare känner man inte såhär för, och polarna gör man ju inte sånt här med. hela det här sättet att tänka på bygger i princip på att det du säger till mig är felaktigt. att du antingen ljuger eller att du inte förstår. ond eller dum alltså. hur sannolikt är det?

jag vill fortsätta försöka tänka att jag och du lärde känna varandra genom att koppla ihop våra hjärnor och hjärtan med spaghetti och lakrissnören. att vi lärde känna varandra genom att utmana varandra och vilja hoppa in i manustexten och sparka på bokstäverna och orden. jag vill fortsätta tänka att du inte vill försöka sluta känna dig attraherad, dragen eller vad man nu säger till mig. att det alltid varit en del, en viktig del, av vår relation. och då pratar vi inte bara om sex.

jag vill fortsätta tänka att jag, hur mycket jag än vill, inte vet hur det kommer bli. att vi har lugnat ner definitionsmotorn och ägnar oss åt fina häng istället för komplikation ett tag. för att det är det som kommer först.

jag vill inte att vi ska försvinna från varandra. att det blir för jobbigt eller för tråkigt för någon av oss. jag vill jag vill jag vill. men jag vet inte hur det kommer bli. du vet inte hur det kommer bli, eller hur det kommer kännas.

låt.

tiden.

ha.

sin.

gång.

jag älskar dig.

——————————————-

nåväl. jag vill egentligen inte skriva så mycket om relationer och sånt. det känns mer som att man skriver dagbok då och inte något som en normalintilligent människa skulle vilja läsa. ni skiter väl i om jag går igenom en kris i en relation nu? jag menar, även om det spelar roll för mig, för att det är en av de viktigaste relationerna jag haft, så bryr ni väl er inte?

jag skulle inte bry mig.

lite text på nätet so what.

nä man ska ha något att s ä g a.

ett meddelande.

så här kommer det:

det enda som spelar roll här i livet det är att inte vara en liten lort. att våga känna det man känner. och våga göra så som man känner för. det spelar ingen roll hur rädd man är. man är ju faktiskt modigare om man gör något fast man är skiträdd. man ska inte låta ens rädslor ta överhand, för de leder bara rakt neråt. rädsla för att bli lämnad, rädsla för att såra andra, rädsla för att folk ska bli arga på en. skit i det. skit. i. det.

och man märker hur viktigt det är när man kommer in i en kris. för där finns inget utrymme att låta rädslorna så övertag, för då börjar saker gå riktigt åt pipsvängen.

–

——————————————-

jag har faktiskt funderat på att sluta skriva. för jag tycker jag skriver så tråkiga saker. jag borde sätta mig ner och ägna mig åt Skrivande, istället för att skriva såna här högstadiedagboksinlägg hela tiden (och hela tiden ursäkta mig). Det finns ju viktiga saker att berätta om!

Det är nog för att jag skriver här när jag behöver få ut någonting.

Det blir min sophink.

Och här trålar du omkring och rotar.

Godnatt.

Gudarna måste vara tokiga

Det har hänt så mycket den här veckan.
Jag har ingen kraft kvar riktigt. Noterar det som händer. Registrerar. Låter det sjunka ner och in en bit i taget.

Jag har inte hört av dig på några dagar. Jag undrar hur det är. Vill inte höra efter för jag vill inte ge intryck av att vara där mer än vad jag är. Men jag undrar. Jag sättet ner sonder men det är bara mörker.

Jag fortsätter gå. Åker pendelbuss. Skrattar med i era skämt. Förvånad över att jag inte ligger ner på marken.

Jag tror jag vet varför jag gör så. Det är inte ett skådespel. Inte heller en förnekelse. Det är bara så jävla viktiga saker som står på spel. En annan persons överlevnad och sedan ikväll en av de viktigaste relationer jag någonsin haft. Inte för att jag är kär. Inte för att vi ligger. Utan för att jag älskar att höra dig säga saker och slå bort grått slask. För att jag tycker om vad som händer i mig när vi är tillsammans. Jag är rädd för att göra saker värre än vad de är. Jag är rädd för att istället för att handskas med förvandling kämpa emot. Att sätta sig på tvären och gå sönder.

Jag är en liten skiträdd pojke som inte vill tappa glaskulorna i marken. Jag försöker hitta andra sätt att hålla i dem på.

Jag känner direkt av när saker håller på att ramla ur händerna på mig. Och istället för att få panik och tappa kontroll vill jag att det ska bli så bra dom möjligt.

Jag hoppas att det viktigaste kommer bli kvar och att jag kan leva med, och kanske tillochmed lära mig att tycka om, det nya.

Jag behöver få prata av mig. Det hjälper mig att rada upp saker så att jag kan se vad som hänt. I dimmorna i mitt huvud blir allt gärna mitt fel och det är ännu svårare att hålla ordning när man får höra att man är manipulativ. Att jag utnyttjar folk. Är dålig för andra. Då är det skönt att rada upp.

Så går dagarna. Jag längtar till morgonpendeln. Jag orkar inte ens vara rädd. jag blev egentligen bara rädd när det var tal om slut och hejdå. Jag orkar inte mer bara. Jag har inte ens låtit helgen sjunka in i mig. Kan inte det än. Den sitter i halsen som en propp och är ivägen för allt annat.

Så går dagarna. Jag vill ha lugn och ro. Jag vill att det ska bli tyst. Jag vill ha lugna veckor. Jag vill ha fina söndagar.

Jag vill ringa alla er och få svar jag inte kommer få. Som jag inte kan få. Och även om jag fick dem så skulle jag inte höra. Andra människor har älskat mig hela mitt liv och jag har aldrig hört på. Hur skulle jag då kunna förstå att det här inte är mitt fel?

Jag ska läsa färdigt drömfakulteten nu. Sen ska jag försöka sova. I helgen kommer det kanske pratas. I helgen kommer det kanske dansas.

Jag vill åka långt bort. Jag vill ha tillbaka mina känslor och slänga den domnande klumpen i bröstet i havet.

2010 börjar som ett jävla skitår. Jag ska se till att det inte slutar så.

Godnatt.

Pendlare

Då var man pendlare igen. Det känns bra att vara en del av arbetskraften igen. Blev lite glad när jag såg alla bussarna och människorna och gratistidningarna.
Obehagligt.

jag vill berätta allt för dig

om hur rädd jag blev när vinden skrapade tidningarna mot marken precis när jag skulle ta upp mina nycklar och hur du låg inkurad som en liten boll i min famn. om hur döden alltid finns runt nästa hörn för mig och hur telefonen lät när den ringde inatt och jag genast trodde att någon hade dött. jag hann vara ledsen för tre personers väntade död innan jag svarade.

det är han

men det var inte det du sa utan det som jag hörde. få ord. mycket brus. mellanrum.

jag har gått sönder så mycket den här helgen. trasats sönder. jag orkar inte mer. jag orkade inte mer redan inatt och jag har gråtit tills jag inte har något vatten kvar inuti mig. det är så lätt att veta var alla de viktiga gränserna går när man står utanför. när det är fina tisdagar och fina söndagar och man hinner fundera. det är så mycket svårare när tidningarna jagar en längs trottoaren i natten och du ringer mig.

jag är ledsen för det som var. och skulle jag kunna gjort det annorlunda så skulle jag det. jag springer rakt in i folk. vill lära känna dem, hela dem låt mig se! jag borde inte jag borde inte.

jag tycker ingenting.

jag känner ingenting.

jag är bara en trasig hög med olika malande tankar.

det är för att jag älskar andra människor så mycket, men jag borde vara mer försiktig.

jag är livsfarlig för andra människor. jag skadar andra människor och gör de ledsna.

jag kom faktiskt att tänka på hur jag handskas med mina relationer som är viktiga för mig idag. och jag blev så sorgsen av att konstatera att jag gör dig trött. att jag ser i dina ögon att du behöver vila. få vila. få energi. och våra möten borde kunna ge det. jag bara kör på ibland och blir lika förvånad över resultatet varje gång. i fredags var jag onödigt hård mot en annan. blev ledsen. sårad. lämnad. och jag kunde inte annat än att skrika ifrån.

jag är potentiellt farlig.

jag har halvsovit hela dagen och varit halvvaken två nätter. jag hamnar helt plötsligt där jag var för ett år sedan när a dog. jag minns att jag vaknade en gång mitt i natten av att jag hörde honom komma hem och jag gick upp yrvaken och satt i soffan tills k och f kom hem till oss och f satt med mig i soffan länge.

jag blir så jävla rädd bara. jag är så jävla rädd för att du ska dö. och jag håller på att dö av skuldskänslor. för att jag borde gjort något annat. för att jag borde göra något annat. för att jag helt enkelt har gjort dig mer skada än nytta. mest av allt har jag skuldkänslor för att en av orsakerna till att jag är livrädd för att du skulle dö är att jag skulle känna mig skyldig. du säger ju så vassa ord till mig och de sätter sig rakt i hjärtat på mig.

jag vill berätta om allt det här för dig och jag vet inte varför. jag tror att det handlar om att du är min vän. att jag inte vill ha det här inuti mig. jag är livrädd för att du ska hata mig för det jag berättar.

allt detta ställer också så mycket saker på sin spets. jag måste vara så försiktig med att inte lova vänskap när jag inte har så mycket vänskap till dig. det har jag inte. kanske vill jag ses då och då, men jag har inget att lova förutom att jag tänker vara ärlig. men det är så mycket lättare att tänka att folk måste kunna ta ansvar för sig själva när det faktiskt kanske inte kan det. det är inte så lätt att stå där i efterhand och tänka att jaggjordejuändådetjagkunde för det gjorde jag ju inte.

jag är ledsen att behöva tråka ut med sömniga febriga tankar. men det måste ut.

jag tror iallafall att det handlar om hur bra vän man är. för mina nära vänner skulle jag förmodligen vara där varje dag. jag skulle säkert kunna sluta arbeta hela jävla tiden om någon av er mådde så dåligt. men när det inte finns en stor och djup vänskap så blir det välgörenhet. och det fungerar inte, inte för att jag har någon aning om varför.

jag ber om ursäkt för tråkig text, dåliga formuleringar. jag är bara helt körd i botten. under botten. jag försökte ringa dig direkt för jag klarade knappt av att gå hem. jag skämdes så mycket där jag gick och tårarna rann och jag kunde inte hjälpa det. jag gick in i er port och ringde på dörrklockan. det var en käck person som öppnade som sa tjenarevadgörduhärsåtidigt och jag svarade att hon inte ville veta. jag satt vid dina fötter i sängen tills du vaknade av att jag grät tror jag. ni bad mig ligga ner men jag ville inte ligga ner. sen när jag berättat ytan av vad som hade hänt kunde jag slappna av. vi hade ganska så trevligt medans ni vaknade. sen gick jag hem till mig för ni skulle komma snart och jag borde ju duscha. jag duschade inte. jag låg i sängen och minns inte ens vad jag gjorde. jag ringde och försökte se var ni var. jag ville inte vara ensam och precis när ni kom funderade jag på att gå tillbaks till er. jag orkade inte vara ensam. sen hade vi trevligt. jag pratade i telefon. fixade saker. sen ringde jag och allt sjönk genom marken igen. jag irrade mellan hallen och mitt sovrum medans ni fortsatte ha det trevligt. jag höll på att bryta ihop men hade samtidigt lyckats bjuda hem en hel brunch till mig. jag vågade inte komma in i rummet där ni satt för ni hade ju trevligt och ni sov. jag sa till er att jag ville att ni skulle gå fast jag ville inte att ni skulle gå men min förmåga att styra och fixa var alldeles för liten. i sista sekunden bad jag dig att stanna här och prata med mig och då kunde jag äntligen berätta vad det var som egentligen hade hänt. vad det egentligen var som slet upp mig inuti. jag kände mig så ful och värdelös men jag försökte låtsas som att jag egentligen tyckte att jag är en fin människa som bara måste vara mer försiktig. jag kände mig som världens egoist som utnyttjar folk. sen sa jag att du kunde gå om du ville och det ville du. sen var jag ensam och det var faktiskt skönt. jag försökte ringa dig men du svarade inte. jag kom på att jag ville titta på film så jag fick hit dig och vi tittade på film som jag inte alls vet vad jag tycker om. sen gick du hem. jag skickade ett sms till dig och tänkte att du kanske jobbade, somnade eller helt enkelt inte orkade bära det jag har i mig just nu. jag blev glad av att känna att jag lärt mig att uppskatta när du sätter gränser, om det var det du ens gjorde. att jag inte ser det som en begränsning hos dig utan att du älskar mig (det känns enklare i mitt huvud än vad det var att förklara). jag gick och la mig och läste om terrorister. boken är snart färdig. nu är klockan två timmar senare för jag kunde inte somna och jag vet inte ens varför. jag är för trött för att ens vara ledsen. för trött för att tänka.

jag vill så gärna kunna sova.

imorgon ska jag träffa dig igen.

jag måste berätta för dig då att jag förmodligen inte vill ses så särskilt ofta.

men att jag lovar att jag vill ses när jag säger det.

jag kan inte förstå att du inte ser att jag tycker om dig.

det ska bli skönt att komma till jobbet imorgon. att fly in i kapitalismen från allt det här. jag saknar faktiskt barnen och även om jag ibland blir ledsen där så blir jag oftast glad för att jag ser att de försöker.

jag vill berätta allt för dig.

men vi har hela livet på oss.

ibland har man bråttom med att berätta saker.

det måste ut.

så var det imorse.

men nu är det inte så.

jag skulle inte orkat prata mer med någon ikväll ändå.

och nu är det inte bråttom.

jag borde lära mig att det oftast inte är särskilt bråttom. man kan inte ha relationer som handlar om sina relationer. det blir helt knäppt och så har jag aldrig gjort förut. jag tror att hela den här manskakommunicera-idén har gått mig lite överhuvudet. jag måste lära mig att spara. för annars blir man så trött. annars känns det nästan som att gå till ett arbete när man ska ses. överdrivet? ja. poäng? ja.

02.03

var är min trötthet?

jag har tidigare skrivit om hur pappa brukade ta mig över axeln och gå ett varv med mig runt kvarteret inlindad i ett täcke när jag inte kunde sova. men var är han nu?

jag har slut på kamomillté också.

jag upptäckte häromdagen att jag verkar sova bättre när jag ligger inkurad som en björnunge och någon andas på en. vissteduintedet? tror jag att du sa när jag berättade det, men du sa nog inte så ändå. jag skulle vilja ha en stor brunbjörn i min säng som slog mig försiktigt med tassen om jag höll på o var vaken.

jag räknade får en gång när jag var liten men jag kom till flera hundra får och tappade räkningen.

jag älskar mina vänner. jag gör vadsomhelst för er och jag lovar att jag ska vara mer försiktig med er. en orsak till att jag vill berätta allt för er är att jag är livrädd att ni ska ha Råkat bli mina vänner. att ni måste veta om det här och bestämma er för hur ni vill ha det med mig. jag utgår alltid från att det måste ligga någon byråkratisk miss bakom att ni tycker om mig och vill träffa mig. att ni inte har förstått att ni inte borde. eller så är det fel. vi får se.

nu ska jag..jag vet inte vad jag ska göra. jag ska läsa vidare i terrorboken antar jag och vänta på att jag börjar gäspa. sen blir det fyra timmars sömn och sen åtta timmars arbete. var det någon som klagade?

02.17

godnatt.

Jag

mamma är en vanvettig idealist.

en forskare med vitt hår som slänger galenskap och visdom omkring sig i en enda röra.

en miljonärska med fina hattar i sinnet och en utfattig konstnär i plånboken. vägrar acceptera att det egentligen inte går ihop hellre dö stående med fina vantar på händerna och fin mat i magen än att leva på knä.

hela mammas sätt skrämmer mig, förbryllar mig, oroar mig och inspirerar mig på en och samma gång.

jag duschar varma duschar och ligger ner i badkaret. låter vattnet bli varmare och varmare och låter det slå mot mig kropp. jag försöker vara någon annanstans i några minuter. jag försöker vara någon annan person i några minuter. jag försöker förbereda mig på att kunna vara ännu längre inuti mig själv, gömma undan mig själv någonstans längst in i bröstkorgen så att inte allt tjat, gnäll och skäll tar sig in dit. så att jag inte tvingas svika och säga nej. därinne gömmer jag mig bakom revbenen och duckar för allt som borde göra ont.

jag saknar dig när det är såhär. det säger något om det vi har. att min kropp kommer ihåg det som en lugn plats där jag kan andas ut litegrann och komma fram från bakom mina revben. damma av mig själv och finnas till.

jag saknar min balkong också. att kunna sitta och titta på smutsiga gator som jag inte behöver städa. bilar på väg till arbeten jag inte behöver utföra. hundar jag inte behöver rasta och människor som inte vill mig något alls.

jag saknar mitt rum och att ligga i sängen med benen uppslängda på väggen. att lyssna på grannarnas micro och barnens eskalerande oväsen ute på gården. de måste ju få starka ben som du säger om och om igen i din musik och jag tänker att du låg här när det här var din säng och kom på det fast jag vet att det inte är sant.

mamma hotar med att köra själv om jag inte kör oss hit och dit ikväll. jag vill inte att mamma ska köra. så jag kör. fast än jag inte vill det heller egentligen. det blir väl bra. sommardäck, minusgrader och snöstorm. det blir väl bra?

———————————————————-

du sa en gång att du ville ses när vi har tid lust och ork för varandra. jag har funderat lite på det där i dagarna. jag vill träffa alla sidor av mina vänner. eller jag vill att mina vänner ska känna mitt utråkade jag, mitt energiska jag, mitt slutkörda jag, mitt glada jag. alltihop. hela mig och hela er. jag är glad över att få vara som jag känner mig med mina vänner. sen tror jag i och för sig att man ska försöka hitta tid och energi och ses när man verkligen vill ses. men det är fint att kunna ses hur det än känns i hjärtat och det är en del i det som jag tycker om i mina relationer. att jag måste ingenting. de måste ingenting. bara se. mmmmmmm. jag saknar mina vänner.

hummersoppa

mamma fyller väggarna med bilder. febriga minnen. tunna akvareller.

mamma kedjeröker, dricker kaffe, skriver inköpslista och lagar hummersoppa på en och samma gång.

mamma är som en zeppelinare som vi försöker binda vid marken så hon inte tappar fotfästet.

————————————————————————

jag försöker sluta vara rädd. det har jag alltid försökt. inte vara rädd för människor. inte vara rädd för det människor berättar för mig. jag vill kunna möta människor där de är.

jag försöker också sluta vara rädd för vad som komma skall. att det ska komma annat än det man vill ska komma. jag brukar helt enkelt låtsas som att jag inte är rädd och då klarar jag mig oftast. helt plötsligt är det över.

jag har upptäckt hur mycket jag censurerar mig själv. jag pratar mycket. syns mycket. kanske verkar jag vara en sån som inte kan annat än att visa vad jag tänker. men i själva verket går jag bara lite fortare än andra människor. jag aktar mig för att sakna. jag aktar mig för att bli saknad. aktar mig för att älska och att älskas. jag skär bort bitar av mig själv och gömmer i fickorna och kastar ut det genom fönstret när ingen ser.

jag kan egentligen inte ta hänsyn till de konsekvenser jag skapar. jag borde inte tänka flera steg.

jag har alltid velat vara en sån som bär sig själv utanpå kroppen. en människa som är orädd och därför är folk inte rädda för mig.

kanske lyckas jag någon dag.

det är därför jag tycker om att stå med vinden i ansiktet. jag tycker om känslan av att vinden ser hela mig. skär rakt mellan mina revben. kyler ner hela mig. vinden vill att jag lägger mig platt mot marken eller att jag försöker stå emot. vinden vill att jag ska vara så lätt att den kan leka med mig. vinden vill att jag springer snabbare. vinden vill att jag springer långsammare.

101101

allt prat

allt julstök

allt letar sig in i mitt huvud så att jag får svårt att koncentrera mig. skulle behöva komma iväg och vara lite själv. men det är så otroligt bedövande, som en drog med allt det här sociala. den enda gånge jag är ensam är när jag är inne på badrummet.

jag har yllesockor i mina adidas skor.

vi var ute och gick igår. till den där julgranen. många minus. mycket blåst för vi gick precis vid vågbrytarna, längs med stranden. det var svart och helt oförlåtligt och precis exakt sådär som jag älskar det. vinden liksom slog en i ansiktet när man tittade på den. försökte få ögonkontakt med ovädret. men jag hade yllesockor i mina adidas. vindskyddsbyxor över mina töntiga byxor. vantar på mina mesiga pianofingrar. ylletröja över min tunna kropp.

————————————————————

min bror berättar ofta historier från det gamla. han liksom hukar sig över sagoberättarelden. får en sån där röst som m pratade om en gång. en angelägen röst. att det här borde någon känna till. han ger bort bitar av saker som har hänt för att han ska slippa ha stenarna i sin mage. i sitt hjärta. bit för bit berättar han om vad som hänt. vad han sett. väldigt sällan om hur det kändes. han skrämmer mig med sina sagor och jag tänker ofta ochändåsitterhanhäridag.

att han faktiskt överlevt.

bit för bit ger han mig stenar. och jag försöker lägga dem i fickorna istället för i magen och hjärtat.

————————————————————

jag samlade presenter till dig senast jag var här. och ändå är det alldeles nyligen som jag faktiskt förstått att jag älskar dig. det tar tid för mig. och jag vet ju inte ens helt säkert vad man menar med det. jag tror jag menar att jag litar. att det finns en plats inuti mig där jag sparar lite av dig. det är ju så det känns med andra som jag älskar.

jag samlade presenter till dig senast jag var här. och jag undrade varför jag gjorde det. vad du skulle säga när du fick dem. jag tänker i huvudet att du kommer le när du får dem. det är alldeles nyligen som jag förstått att du älskar mig. det tar tid för mig. även om du säger att du älskar med så vet jag inte riktigt vad du menar med det. jag tror att det betyder att du vill ha mig någonstans. kanske inte framför ögonen hela tiden. kanske inte bredvid dig när vi sover. kanske inte ens i samma länder. men att det finns en plats inuti dig där du sparar lite av mig. och det är så jag tror att du älskar andra.

förlåt. jag vet att du inte tycker om när jag gissar saker om hur du fungerar.

förlåt. jag vet att jag egentligen inte vill skriva så mycket om det här.

men nu är det gjort smileysmileysmiley

————————————————————

jag satt i huset med spontan isolering och kaminer

jag fick en känsla jag ville skriva om

det blev tre saker:

Jag vill komma in i ditt rum och lukta på dina böcker. Jag vill känna ditt damm på mina fingerspetsar och blåsa ut dig i mina ögon.

Jag vill plocka ner stjärnorna och strö dem över min tunga. Jag vill slicka på snödynorna. Jag vill blåsa tillbaks på vinden lika starkt som den blåser på mig. Jag vill trycka på den som den trycker på mig.

Jag vill bli vinbärsbuske med spindelnät. Jag vill bli murkna plankor på fina hus. Jag vill vara hemliga ingångar till bortglömda loft. Jag vill bli fog mellan tegelstenar som går att gnugga bort. Jag vill vara snigel på din vinbärsbuske. Jag vill äta på ditt trä.

————————————————————

jag brukar tänka att jag är rädd för att inte vara älskad. men det är inte det som det handlar om. jag tittade på da vincikoden idag och kände att jag nyligen gjort en liknande upptäckt om mig själv. man borde göra en hollywoodfilm med dramatisk musik om det!

Hör och häpna: det är inte om jag är älskad eller inte som det handlar om. utan min egen förmåga att känna mig älskad. jag har ju varit älskad ända sedan jag föddes och tillochmed innan det, beroende på hur man ser det. av mina föräldrar, av mina vänner och av alla andra kategorier som man delar in folk i (jag är ju inte ovän med min familj tex). det handlar alltså om inget annat än min förmåga att känna mig älskad. att kunna ta emot kärlek. jag måste bli bättre på att ta emot kärlek.

och att gå och lägga mig.