stolt

du sa att du är stolt över mig.

eller kanske stolt för mig.

att jag vågade möta mina rädslor. att jag vågade berätta öppet om dem. jag glömde säga att jag märker att du inte är lika rädd längre. för att mina rädslor inte är orsakade av dig utan finns inuti mig. de föddes i mig och de finns i mig. men de kan kommunicera med andra människor. de kan kommunicera med andra människors rädslor. förut pratade våra rädslor mycket med varandra. hetsade upp varandra. jag och du fick inte så mycket syl i vädret egentligen.

du säger att du är stolt över mig.

men jag vet inte vilka mönster jag ska skönja. vad jag borde förstå. vilka delar jag borde hålla i minnet och bilda mig en uppfattning om.

ibland känns det som att jag är helt av vägen med hur jag borde göra. att du inte bara bestämt dig för att ändra kategoriseringen av vår relation utan att du bestämt dig för att ändra hur du känner för mig. att jag ska bli en av Polarna. och polare känner man inte såhär för, och polarna gör man ju inte sånt här med. hela det här sättet att tänka på bygger i princip på att det du säger till mig är felaktigt. att du antingen ljuger eller att du inte förstår. ond eller dum alltså. hur sannolikt är det?

jag vill fortsätta försöka tänka att jag och du lärde känna varandra genom att koppla ihop våra hjärnor och hjärtan med spaghetti och lakrissnören. att vi lärde känna varandra genom att utmana varandra och vilja hoppa in i manustexten och sparka på bokstäverna och orden. jag vill fortsätta tänka att du inte vill försöka sluta känna dig attraherad, dragen eller vad man nu säger till mig. att det alltid varit en del, en viktig del, av vår relation. och då pratar vi inte bara om sex.

jag vill fortsätta tänka att jag, hur mycket jag än vill, inte vet hur det kommer bli. att vi har lugnat ner definitionsmotorn och ägnar oss åt fina häng istället för komplikation ett tag. för att det är det som kommer först.

jag vill inte att vi ska försvinna från varandra. att det blir för jobbigt eller för tråkigt för någon av oss. jag vill jag vill jag vill. men jag vet inte hur det kommer bli. du vet inte hur det kommer bli, eller hur det kommer kännas.

låt.

tiden.

ha.

sin.

gång.

jag älskar dig.

——————————————-

nåväl. jag vill egentligen inte skriva så mycket om relationer och sånt. det känns mer som att man skriver dagbok då och inte något som en normalintilligent människa skulle vilja läsa. ni skiter väl i om jag går igenom en kris i en relation nu? jag menar, även om det spelar roll för mig, för att det är en av de viktigaste relationerna jag haft, så bryr ni väl er inte?

jag skulle inte bry mig.

lite text på nätet so what.

nä man ska ha något att s ä g a.

ett meddelande.

så här kommer det:

det enda som spelar roll här i livet det är att inte vara en liten lort. att våga känna det man känner. och våga göra så som man känner för. det spelar ingen roll hur rädd man är. man är ju faktiskt modigare om man gör något fast man är skiträdd. man ska inte låta ens rädslor ta överhand, för de leder bara rakt neråt. rädsla för att bli lämnad, rädsla för att såra andra, rädsla för att folk ska bli arga på en. skit i det. skit. i. det.

och man märker hur viktigt det är när man kommer in i en kris. för där finns inget utrymme att låta rädslorna så övertag, för då börjar saker gå riktigt åt pipsvängen.

–

——————————————-

jag har faktiskt funderat på att sluta skriva. för jag tycker jag skriver så tråkiga saker. jag borde sätta mig ner och ägna mig åt Skrivande, istället för att skriva såna här högstadiedagboksinlägg hela tiden (och hela tiden ursäkta mig). Det finns ju viktiga saker att berätta om!

Det är nog för att jag skriver här när jag behöver få ut någonting.

Det blir min sophink.

Och här trålar du omkring och rotar.

Godnatt.