Gudarna måste vara tokiga

Det har hänt så mycket den här veckan.
Jag har ingen kraft kvar riktigt. Noterar det som händer. Registrerar. Låter det sjunka ner och in en bit i taget.

Jag har inte hört av dig på några dagar. Jag undrar hur det är. Vill inte höra efter för jag vill inte ge intryck av att vara där mer än vad jag är. Men jag undrar. Jag sättet ner sonder men det är bara mörker.

Jag fortsätter gå. Åker pendelbuss. Skrattar med i era skämt. Förvånad över att jag inte ligger ner på marken.

Jag tror jag vet varför jag gör så. Det är inte ett skådespel. Inte heller en förnekelse. Det är bara så jävla viktiga saker som står på spel. En annan persons överlevnad och sedan ikväll en av de viktigaste relationer jag någonsin haft. Inte för att jag är kär. Inte för att vi ligger. Utan för att jag älskar att höra dig säga saker och slå bort grått slask. För att jag tycker om vad som händer i mig när vi är tillsammans. Jag är rädd för att göra saker värre än vad de är. Jag är rädd för att istället för att handskas med förvandling kämpa emot. Att sätta sig på tvären och gå sönder.

Jag är en liten skiträdd pojke som inte vill tappa glaskulorna i marken. Jag försöker hitta andra sätt att hålla i dem på.

Jag känner direkt av när saker håller på att ramla ur händerna på mig. Och istället för att få panik och tappa kontroll vill jag att det ska bli så bra dom möjligt.

Jag hoppas att det viktigaste kommer bli kvar och att jag kan leva med, och kanske tillochmed lära mig att tycka om, det nya.

Jag behöver få prata av mig. Det hjälper mig att rada upp saker så att jag kan se vad som hänt. I dimmorna i mitt huvud blir allt gärna mitt fel och det är ännu svårare att hålla ordning när man får höra att man är manipulativ. Att jag utnyttjar folk. Är dålig för andra. Då är det skönt att rada upp.

Så går dagarna. Jag längtar till morgonpendeln. Jag orkar inte ens vara rädd. jag blev egentligen bara rädd när det var tal om slut och hejdå. Jag orkar inte mer bara. Jag har inte ens låtit helgen sjunka in i mig. Kan inte det än. Den sitter i halsen som en propp och är ivägen för allt annat.

Så går dagarna. Jag vill ha lugn och ro. Jag vill att det ska bli tyst. Jag vill ha lugna veckor. Jag vill ha fina söndagar.

Jag vill ringa alla er och få svar jag inte kommer få. Som jag inte kan få. Och även om jag fick dem så skulle jag inte höra. Andra människor har älskat mig hela mitt liv och jag har aldrig hört på. Hur skulle jag då kunna förstå att det här inte är mitt fel?

Jag ska läsa färdigt drömfakulteten nu. Sen ska jag försöka sova. I helgen kommer det kanske pratas. I helgen kommer det kanske dansas.

Jag vill åka långt bort. Jag vill ha tillbaka mina känslor och slänga den domnande klumpen i bröstet i havet.

2010 börjar som ett jävla skitår. Jag ska se till att det inte slutar så.

Godnatt.