hummersoppa

mamma fyller väggarna med bilder. febriga minnen. tunna akvareller.

mamma kedjeröker, dricker kaffe, skriver inköpslista och lagar hummersoppa på en och samma gång.

mamma är som en zeppelinare som vi försöker binda vid marken så hon inte tappar fotfästet.

————————————————————————

jag försöker sluta vara rädd. det har jag alltid försökt. inte vara rädd för människor. inte vara rädd för det människor berättar för mig. jag vill kunna möta människor där de är.

jag försöker också sluta vara rädd för vad som komma skall. att det ska komma annat än det man vill ska komma. jag brukar helt enkelt låtsas som att jag inte är rädd och då klarar jag mig oftast. helt plötsligt är det över.

jag har upptäckt hur mycket jag censurerar mig själv. jag pratar mycket. syns mycket. kanske verkar jag vara en sån som inte kan annat än att visa vad jag tänker. men i själva verket går jag bara lite fortare än andra människor. jag aktar mig för att sakna. jag aktar mig för att bli saknad. aktar mig för att älska och att älskas. jag skär bort bitar av mig själv och gömmer i fickorna och kastar ut det genom fönstret när ingen ser.

jag kan egentligen inte ta hänsyn till de konsekvenser jag skapar. jag borde inte tänka flera steg.

jag har alltid velat vara en sån som bär sig själv utanpå kroppen. en människa som är orädd och därför är folk inte rädda för mig.

kanske lyckas jag någon dag.

det är därför jag tycker om att stå med vinden i ansiktet. jag tycker om känslan av att vinden ser hela mig. skär rakt mellan mina revben. kyler ner hela mig. vinden vill att jag lägger mig platt mot marken eller att jag försöker stå emot. vinden vill att jag ska vara så lätt att den kan leka med mig. vinden vill att jag springer snabbare. vinden vill att jag springer långsammare.